​

"Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Gör      fri och låt      gå."

​

11:44 är en sorts musikalisk begravning för den skam vi lagrar och bär på genom livet. Hur går människan från att vara skamtyngd till att bli skamtålig? Vad är det att återuppstå?

​

Föreställningen lyfter (oväntade) effekter av skam och kombinerar nyskriven text med musik från den svenska kompositören och folkmusikern Sara Parkmans skiva "Vesper". 

​

En ung kvinna i Europa dör med hjälp av eutanasi när alla runt henne tappat hoppet om att hon ska kunna uppleva annat än gravt emotionellt lidande under resten av sitt liv. En annan kvinna isolerar sig på sitt rum. I åratal. Hon undrar om den där kvinnan som dog - innan det gått så långt - också försökte döva sin smärta, undvika sina känslor och förneka sina upplevelser på alla tänkbara och otänkbara sätt? Hon som isolerar sig där på sitt rum vill inte dö. Men hur lever man så det känns som levande liv?

 

​

Koncept, manus, skådespelare: Camilla Hellberg Mushonga
Dramaturgi och scenisk gestaltning: Lidia Bäck och Camilla Hellberg Mushonga

Musik: Urval ur Vesper av Sara Parkman

Teknik: Kundali Björkum Löfstrand, Felix Ragnar, Francis Mushonga
Foto: Anna Drvnik

Producent: Relevant Intuition Company

​

Åldersgräns 16 år.

​​​

​

11:44 utgör den tredje och avslutande delen i Camillas soloföreställningstrilogi TRIPOD. 

 

Projektet stöds av bl.a. Föreningen Konstsamfundet (FIN), Svenska Kulturfonden (FIN), Kumlinge kommun, Åland och Farsta församling (SVE).

​

​

Camilla:

"När jag hörde skivan "Vesper" av Sara Parkman för första gången när den kom ut, visste jag omedelbart att det skulle vara musiken till min föreställning. I det skedet hade jag ruvat på föreställningen i ca 5 år. Jag hade testat flera ingångar och idéer, men inget hade fört verket vidare. När jag hörde "Vreden" och "Sjung, syster sjung" föll saker på plats. I denna värld kan jag vistas, kände jag. Inte bara det. Omsluten av denna ljudvärld kommer föreställningen att bli villig att visa sig och ta form. Och så blev det.

 

Liksom Sara kommer jag från en prästfamilj och troende släkt. Andligheten har varit med mig hela livet, men dess uttryck har varierat mycket genom åren. Jag blev tagen av att känna igenkänning och bekantskap både med låtarna och med den trostradition som finns närvarande i dem.  

​

Men än var det inte färdigt.

 

Jag hade försökt föda fram det som blev 11:44 på egen hand i många år. Till slut insåg jag en dag att devisen om att skam inte kan helas i isolering stämde in även på det jag försökte göra. Under åren hade jag i tanken testat olika regissörer, men ingen kändes helt rätt. Lidia Bäck som är min kollega och vän brukade bo hos oss till och från då hon jobbade i Sverige. I köket satt vi och pratade om teater, konstnärliga arbetsprocesser och skapande. Genom de samtalen lärde jag känna Lidia även som regissör och tanken började gro att hon kunde vara rätt person att samarbeta med för den sista och avslutande delen av trilogin. Det var hon. Hon hade sett de två första delarna och vi hade talat om dem genom åren och hon fattade exakt vad jag försökte göra med den tredje delen. Det hon erbjöd processen var exakt det jag behövde för att hitta genom och förbi låsningarna och inte bara ro detta i hamn, utan även njuta av att göra det.

​

Ledsagad av dessa två konstnärers arbete blev jag redo att föda fram 11:44. Utan dem hade jag antagligen suttit här och krystat fortfarande. Men nu finns verket. Nu finns hela trilogin. För det - och mycket mer - är jag dem evigt tacksam."

​

​

​